Elinor...född-79,Du kom till mig efter en hemsk graviditet,men du var så efterlängtad .Din pappa fanns tyvärr inte vid min sida som jag velat...Vi kom hem från BB till ett fruktansvärt bombnedslag hemma.Han hade haft fest medans jag låg på BB och det var disk över hela diskbänken..Han hadde dessutom varit otrogen så efter en tid fick vi skabb..Fick åka till sjukhuset för skrubbning och insmörjning och du fick ha bandage på händerna så att du inte skulle klia sönder dig ..Vi hadde inte råd med någon dyr barnvagn så efter en tid gick den sönder när jag skulle få ner den för trapporna..Bara tur att du inte trilla ur..Såå ledsen var jag..Jag försökte göra allt som stod i min makt för att du skulle må bra.Var så glad när jag satt vid köksbordet och strök dina kläder så det skulle kännas mjukt på dig..Kolik hade du hela kvällarna,från det att pappa kom hem från jobbet tills vi skulle sova skrek du.

Varje kväll planerade jag för att sova på soffan med dig i vardagsrummet så att pappa skulle få sova,men du sov hela nätterna. 

När jag nu skriver detta har du inte velat trääffa mig på över 11 år,och jag saknar dig så!!!..Och det gör så ont i mig så jag håller på att gå sönder inombords...

Om du visste hur många gånger jag har varit på väg att bara åka till dig!!  Tvinga dig att träffa mig,för din skull inte för min!!..För jag vet att du inte mått bra,,Du har haft social fobi sen tonåren,men du har inte tagit tag i det,och nu är du själv mamma.

Och jag hoppas att du kan ge din flicka mer än jag har kunnat(fått)ge dig.Du är ensamstående,och det kommer inte att bli lätt...Men jag älskar dig så,men jag får inte visa det.Jag har skickat julklappar,födelsedagspresenter..men aldrig ett tack,men du gjorde detsamma mot mormor medans hon levde och hon hade deffinitivt inte gjort dig något.

Jag hoppas för din skull att jag inte dör innan vi får kontakt igen..Jag försonades med min mamma innan hon dog,men jag saknar henne så,trots att hon inte var som hon ville att jag skulle vara.

Men en sak vet jag:Att hon gjorde sitt bästa för mig,efter sina förutsättningar..Precis som jag gjorde för dig..Mitt bästa efter mina förutsättningar Och om du nån gång läser detta ska du veta att du lyckats såra mig lika mycket som du tycker att jag sårat dig!!!..Så mycket så att det nu tyvärr går ut över din lillebror..Och han är oskylldig,och har inte gjort dig någonting!!!..Jag drömde om dig en natt..Vaknade med att jag skrek ut ditt namn och storgrät..Och om du tror att jag skriver detta oberärd så tror du fel,jag gråter så jag knappt ser vad jag skriver,och snart måste jag nog spy..Och jag sitter här med kort av dig sen du var liten ,och jag saknar dig så!!!

Vill också bara tala om att jag aldrig har försökt att ta livet av mig!!!...Bara nånting jag använde mig av,säkert för att såra,inte dig utan pappa...Och du lyckas ju med att såra mig..Jennifer barättat hur du och pappa(Terje)suttit och sagt att ni önskar att jag vore död...Hur tror du att det känndes för Jennifer???..Hon var liten då!!!

Och trots att jag tycker att din pappa är skit,så önskar jag inte livet av honom,för han är trots allt din pappa och en gång i tiden betydde han mycket för mig!!!..JAG ÄLSKAR DIG MIN FÖRSTFÖDDA   

Ska kämpa mig iväg till jobbet.Vill inte,men jag måste.Skulle bara vilja få sova tills jag vaknade upp och slapp den här jävla ångesten.Hemmet ser ut som ett bombnedslag,och orken finns inte att göra nåt åt det.Lördag kanske?!.Sluter mig mer och mer inom mig själv,vill inte att det ska vara så.

Men kom ihåg Kerstin att ta en dag i taget.

Åh helvete jag får ångest bara jag skriver rubriken...

Jag var mobbad redan från första klass.Min mamma klippte av mig mitt långa fina hår innan jag skulle börja i ettan,och då såg jag ut som en pojke.Dessutom hade(har)jag lätt för att gråta.Hon tyckte att det var för jobbigt att göra mig i ordning när jag skulle iväg till skolan med långt hår..och sa när du blir gammal att fixa det själv får du ha långt hår.Men sen dess har jag aldrig fått tillbaka samma fina hår .Men på sommaren mellan 6:an och 7:an hände det nåt med mig.Jag blev av med oskullden.I nyktert tillstånd och med en kille som var lika gammal som mig,och för första gången kände jag mig omtyckt.Insåg att man kunde få lite närhet om man bara hade sex.Trodde i min enfalld att det var kärlek.Är inte stolt över mig själv,men jag förstod inte bättre då.På sommarlovet mellan 8:an och 9:an hände det nånting,jag blev riktigt kär för första gången,och dum och envis som jag var vägrade jag sen att gå i skolan.Min pojkvän som var tre år äldre hade inget jobb,och var hemma på dagarna och jag ville ju vara med honom.Han blev inte välkomnad hem till mina föräldrar så då drog,och flyttade jag hemifrån.Skaffade lägenhet ihop med Lasse,och jag ordnade också jobb,för nån måste ju försörja oss.Och mina föräldrar sa att det skulle minnsan inte bli nåt vettigt av mig när jag inte gick i skolan.Dessa ord har förföljt mig hela livet.Jag har minnsan visat dom jag att det blev det visst det.Jag är en "Överlevare".Så från barn till vuxen över en natt.Det visade sig tyvärr att Lasse var alkolist,vilket jag inte fattade från början.Dessutom började han misshandla mig,både fysiskt och psykiskt.Det mest förnedrande han gjorde var när jag vaknade en natt och han stod och "pissade på mig".Kommer aldrig att glömma den känslan då!!!! Blir spyfärdig när jag tänker på det.Jag anmälde honom för misshandel ett flertal gånger,men jag tog alltid tillbaka anmälan när han lovade en bättring som aldrig kom.Mina föräldrar hade jag knappt nån kontakt med,men min mormor fortsatte att älska mig som jag var,trots att jag tidigare behandlat henne som skit.Skäms så fruktansvärt över vad jag gjorde mot henne några år tidigare.

Min mormor hade en plånbok som var full med 100 lappar,en sån där chaufförsplånbok med jättemånga fack.Och den var fullproppad.Jag stal av henne,hon kom på mig och gömde nyckeln till den stora byrå den fanns i.Och jag letade rätt på den,så pågick det under lång tid,men hon sa aldrig någonting.Pengarna använde jag för att köpa mig kompisar,för det hade varit mitt sätt att slippa mobbing.Och populär blev man med pengar.

Detta är nånting jag skäms så fruktansvärt över.Hur kan man göra så mot den som älskade mig så mycket,jo kanske för att jag visste att hon älskade mig ändå!!..För den jag var,och inte för mitt beteende.Den enda i hela mitt liv som jag känner har gjort det.Och jag bad aldrig om förlåt innan hon gick bort.(Tvungen att avbryta för att gå och spy).Måste förlåta mig själv,för jag tror att hon redan gjort det från himmlen .

Åter tillbaks till Lasse.Jag kämpade för att lämna honom länge,jag flyttade ifån honom,och han kom efter..Rädd som jag var så vågade jag inte göra helt slut,eftersom han förföljde mig..Detta,om man nu ska kalla det för förhållande pågick i 3 helvetiska år.Till slut fick jag modet att flytta från våran lilla stad för att överleva..Och jag lovade mig själv att inte en karl igen!!!..Tror ni jag höll det,neej det tog 3veckor så träffade jag den man som skulle bli far till mina fyra älskade flickor.  

Fredagen den 25/9 började detta helvete för både mig och min älskade son Alexander.Vi skulle fira min 50-års dag han och jag men, så blev det inte.När jag ringde fritids och sa att han kunde gå hem så fick jag veta att han blivit hämtad redan av sin far som knappt haft nån kontakt med honom på de senaste 5 åren.Så utan att jag,fritids eller min son visste någonting drog han med honom upp till Umeå.Och där satt jag 60 mil bort och kunde inte göra någonting för min son.Hade jag haft bil hade jag åkt raka vägen upp,men tyvärr hade jag inte det.Så kan det gå till när fritids gör fel!!!..De hade ingen rätt att bara lämna honom till en far han inte ens kallar pappa,utan bara förnamn.Maktlös och så fruktansvärt arg var jag.Och rädd hur det skulle påverka min son.Han hade ju inga egna kläder eller annat som var hans,bara det han hade på sig.

Och det gör så ont inom mig,och hur känndes det inte för honom Är så fruktansvärt rädd att han skall känna sig sviken av mig.Den enda trygghet han haft.Ångesten(rädslan)bara kryper i kroppen på mig.Hur kan man göra så mot sitt eget barn??..Jag bara undrar!!!..Vet att hans pappa(M) tycker att jag tagit hans barn ifån honom,så nu ger han igen!!..Men vem blir lidande jo Alexander...Och det är han för dum för att fatta.Han saknar empati helt. Jävla karl,neej det är han inte,han är en jävla skitstövel!!! Det första Alexander fick sen var en ny mobil..Bra för då kunde han ringa mig,och det gjorde han ibland 15 gånger per dag.Ibland grät han,och då skulle man vara stark och säga att allt kommer att ordna sig.

Fick till slut tag på en advokat,och vi gjorde an anmälan om "Egenmäktighet"med barn,men det lades ner för den lagen tillämpas bara när barn förs utomlands.Under de första 3 veckorna klarade jag mig hyffsat,men sen skrev han in honom i skolan i Umeå,utan min tillåtelse.Går att göra så.Finns en lag som säger att barnet måste erbjudas plats i den kommun det vistas i.Och han ringde mig och var helt förtvivlad,och grät "Mamma jag vill inte"jag vill bara komma hem till dig.Och jag stod maktlös och kunnde ingenting göra,mer än att säga att allt kommer att ordna sig så småningon.Det kan ta lite tid,och jag finns alltid här sa jag.Och jag älskar dig sa jag hela tiden.

Min advokat lämnade in en stämmning om boende,och vi fick till slut ett datum för förhandling i slutet av november.Han hade ingen advokat först,men kvällen innan rättegången fick jag reda på att han skaffat sig ett ombud,och gått in och begärt egen vårdnad.Och det fick han"Intrimisstiskt"..Och besöksrätt uppe i Umeå 1 gång i mån 4timmar.Jag kunde ju göra samma sak som han menade rätten på.Behålla honom om han fick komma till sitt hem,och sina saker,katter,systrar.Under dessa månader sov jag knappt en blund,ångesten försökte ta över hela mitt liv.Och jag kämpade emot,och betämde mig för att flytta upp till Norrland igen.Börja leta läg,söka jobb och som jag mådde var det ingen enkel match.Kämpa,kämpa för min son!!! Så fick jag till slut tag på lägenhet,och den 21 jan bar det av uppåt till Vännäs.Jag sålde iväg en massa saker för att ha råd både med flytten,och att köpa en bil.Vilket var ett måste.Kom upp till en lägenhet som jag blev grundlurad på,så jag fick hjälp av Hyresgästföreningen hur jag skulle göra med den.Leta ny läg,fortsätta söka jobb.Oj vilken energi det tog.Till slut hittade jag en ny läg med inflyttning 14/2.Nu skulle jag bara försöka på tag på folk som hjälpte mig att flytta allt igen.Jag bodde som i kappsäck dessa 3 veckor.Och mina katter var livrädda.Inte lätt att få lägenhet när man inte har fasst jobb,och dessutom betalningsanmärkningar,men jag var ärlig till min nuvarande hyresvärd och jag fick skriva på kontraktet.Efter några dagar så ringde de en chef från Umeå kommun och undrade om jag ville börja jobba för honom på ett Kollektivboende som skulle starta upp i Mars.Han hade hittat mig i vikariebanken,och ville ha nån med mina erfarenheter.Glad jag kände mig.Så vi startade upp i mars,och jag hade ett 3 mån vik,men eftersom tjänsterna var ute så sökta jag naturligtvis,och hör och hämna jag fick fasst tjäns.Är så glad för det.Jag har under det här halvåret endast fått träffa min son vid enstaka tillfällen.Men nu har jag skaffat den bästa advokaten i Umeå,så jag hoppas hon kan hjälpa mig,och min son.

Men jag kämpar fortfarande med min ångest,och sömnen.Har också fått högt blodtryck.En knöl i bröstet upptäckte jag också under våren,men gudskelov var den godartad.

Jag har även hunnit med att bli "Blixtförälskad"vilket inte ingick i mina planer,tyvärr var det en skitstövel den här gången också,men jag är fortfarande kär och försöker komma över det.

 Heter Kerstin,är snart 51 år men känner mig som 17 i sinnet!.Lever som singel sen många år och har 5 underbara barn.Fyra vuxna flickor,och en underbar son som tyvärr bor hos sin pappa just nu.Och jag saknar honom fruktansvärt.Jag har gått i livets"hårda skola" och försöker kämpa mig tillbaks med näbbar och klor.Jag ger aldrig upp<3.